Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Kring min medverkan i symposiet

Therese Svensson

Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion (LIR)

Göteborgs universitet

På genusvetenskapliga symposier är det av vikt att synliggöra, kritisera och dekolonisera de rasifierings- och koloniseringsprocesser som formar vår värld. Utan detta arbete intar vitheten sin ställning som det hegemoniska perspektivet utifrån vilket världen betraktas om och om igen. Det arbete som etablerar vithetens hegemoni är normaliserat inom universitetet som institution, och trots att det är minst lika mödosamt som det dekoloniserande arbetet upplevs det kanske bara som sådant av dem som drabbas av dess uteslutningsmekanismer.

I en panel som tematiserade rättvisa och migration hade jag blivit inbjuden att delge mina vithetskritiska perspektiv. Jag bidrog med en läsning av Moa Martinsons Mor gifter sig (1938), som synliggör hur vitheten nyttjas av textens feminiserade och feministiska subjekt i kampen för det egna människoblivandet, medan denna strategi samtidigt tömmer de kroppar som svartifieras på mänsklig subjektivitet och röst. Jag upplevde att analysen berörde många av åhörarna, kanske på grund av att Martinsons text handlar om väldigt unga barn som lär sig att navigera genom vitheten med de medel som står dem till buds. De barnkroppar som försvinner ur narrativet betecknas med t-ordet, och paralleller till vår egen tid där många barn som svartifieras på olika vis far illa är inte svåra att dra.

När uppgiften att synliggöra vitheten alltför ofta faller på icke-vitiferade forskare kan dessa komma att fara illa. Detta var ett ämne som aktualiserades i det vidare samtalet efter symposiet. Då talade vi om de faror som uppkommer när icke-vitiferade människor förväntas delge sina ofta svåra upplevelser i rum som rasifieras som vita.

På den följande nationella konferensen för genusforskning fick en av talarna stående ovationer efter att hon berättat om bland annat sin minderåriga sons upplevelser av rasism. Är det verkligen den framkomliga vägen för genusvetenskapen som fält att lyfta frågor om rasism att låta oss som upplever den vittna om den?

Samtidigt fick panelen jag deltog i mottaga kritik från röster som inte befann sig i rummet kring att ingen forskare med egen erfarenhet av att tvingas migrera som vuxen blivit inbjuden att tala. Det personliga står alltid på spel och frågan om representation måste handskas med klokskap om genusfältet skall uppfattas som ett rättvist fält.

Sidansvarig: Kristina Hermansson |Sidan uppdaterades: 2017-05-22
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?