Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

En rättvis historieskrivning

Hanna Markusson Winkvist
Institutionen för historiska studier
Göteborgs universitet

Vad är det egentligen för betydelsemässig skillnad på begreppen historien och historia? Enkelt uttryckt handlar det förstnämnda om det förflutna, det vill säga allt som hänt tills nu, nu och nu. Men allt detta blir inte historia. Historia är däremot kunskap om historien, eller om det förflutna. Historia är alltså en kunskapsform, men historisk kunskap finns inte där av sig självt för den intresserade att konsumera. Historisk kunskap framställs av någon – eller skapas, om man så vill. Denna någon – historikern – söker sig till det förgångna i syfte att utvinna ny kunskap.

På historikern vilar därmed ett ansvar och på samma gång begränsas detta ansvar av olika förutsättningar. En omständighet är tillgången på (företrädesvis) skriftliga källor, vad finns bevarat? Vilka dokument och handlingar har överlevt i arkiv eller på andra ställen genom århundradena? Vem har avgjort vad som har ansetts värt att spara, arkivera och försvara? Vad har blivit kvar ändå, utan aktiva val? Detta är inte historikerns ansvar, men lika fullt begränsar sådana omständigheter historikerns möjligheter. I någon mening skulle det förstås kunna betraktas som orättvist, dels mot historikern, dels mot allt det material som av någon anledning förgåtts. Detta bör historikern förhålla sig till.

En annan omständighet är historikerns livsvärld. Sökarljuset riktas mot fenomen, händelser och ämnen som är på tapeten idag. Kan historikern frigöra sig från sin samtids stora frågor? På senare år har exempelvis teman som sexualitet och etnicitet tagit plats i historieskrivningen. Och forskningens infrastruktur? Villkoren för forskning är tuffa – och anslagsberoende. Var finns resurserna och på vad läggs dessa? All forskning är i den meningen politiskt styrd. Inte heller detta är historikerns ansvar, även om hen givetvis måste hålla de vetenskapliga idealen vad gäller metodologi, redlighet och etik högt i denna akademiska verklighet.

Det ansvar som trots dessa yttre omständigheter vilar på historikerns axlar är att det förflutna så att säga ska ges en rättvis bild. Historien ska betraktas utifrån sina egna villkor och den historiska kunskap som genereras ska inte ha nutidens normer och självklarheter som måttstock. Medicinska och teknologiska skillnader mellan förr och nu bör inte värderas utan ska sättas in sina kronologiska sammanhang. Vi lever inte i den bästa av tider! Samtidigt kan historieskrivningen, och därmed historikern, ges ansvaret att synliggöra tidigare marginaliserade eller bortglömda grupper eller nyansera ensidigt skildrade händelseförlopp. Historia kan bidra till försoning, skipa ett slags retroaktiv rättvisa och bli representativ. Tack vare att historiker tagit ett sådant ansvar har exempelvis tvångssteriliseringarna på 1930- och 1940-talen, fosterbarns situation och svenska statens behandling av samerna både nyanserat kunskapen om historien och gett människor upprättelse.

Historikern har också ett ansvar att tänka utanför sin egen bekvämlighetszon. Det betyder att hen måste våga närma sig de områden och beträda den mark som andra har väjt för eller kanske inte ansett varit vare sig relevant eller intressant. Kanske är det också den verkligt framgångsrika historikern som vågar utmana sig själv och ge upp sina egna käpphästar till förmån för helt nya perspektiv. Det är där och då som ny historisk kunskap kan växa fram.

Sidansvarig: Kristina Hermansson |Sidan uppdaterades: 2017-05-22
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?